Under 1980-talet hamnade den offentliga välfärdssektorn i centrum för striden om vilken sorts samhälle Sverige skulle vara, när nyliberala idéer blev en del av den politiska debatten. Kritik av välfärdsstaten fördes fram bland annat av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och borgerliga politiker och tankesmedjor, som ansåg den vara för stor, dyr och byråkratisk, med för lite valfrihet för den enskilda medborgaren. De stora välfärdspolitiska förändringarna, med omfattande besparingar, ändrade styrningsformer och privatiseringar, dröjde till 1990-talet, och det är för detta decennium som tidigare forskning framför allt intresserat sig.
Men en ny studie av statsvetarna Jenny Jansson och Katrin Uba (Uppsala universitet) visar att välfärdsfrågor var föremål för så mycket som 36 procent av protesterna i det svenska samhället redan 1980–1990. Möjliga förklaringar är de ideologiska angreppen på den offentliga sektorn, regeringens nedskärningsförslag samt de budgetåtstramningar som genomfördes i kommuner och regioner.
En protestform som förekom i själva välfärdsverksamheterna var olovliga strejker, där anställda lade ner arbetet utan att den fackliga organisationen gett sitt godkännande. Sådana strejker – ”vilda” – blev vanligare i den offentliga sektorn under 1980-talet, och bidrog till att konfliktnivån på svensk arbetsmarknad var fortsatt hög till och med 1990.
En del av de vilda strejkerna handlade om att anställda försökte stoppa vad de upplevde som försämringar av verksamheternas förutsättningar, och/eller att anställda strejkade i protest mot de egna fackförbunden.
I Kristin Linderoths nya forskningsprojekt ”Den glömda protestvågen?” utforskas de vilda välfärdsstrejkerna som en kamp om olika välfärdsarbetens villkor och organisering, och därmed som en del av en större konflikt om den offentliga sektorns utformning.
Ett mål med studien är att komplettera den gängse associationen mellan vilda strejker och manliga arbetare i industrin under det radikala 1970-talet. Ett annat är att utmana bilden av 1980-talet som en mellanperiod efter kvinnokampens och arbetarkampens tid och före den nyliberala omvandlingen av offentlig sektor.
Vilda välfärdsstrejker är ett relativt outforskat område. Det saknas kunskap om omfattningen av fenomenet, hur de strejkande motiverade sitt agerande, hur aktionerna organiserades och genomfördes, och hur protestformen spreds mellan olika arbetsplatser.
– Det beror sannolikt på att aktionerna inföll efter att den intensiva fasen i svensk strejkforskning var över, men före den period som stått i fokus för tidigare forskning om den nyliberala omvandlingen av välfärden, säger Kristin Linderoth.
En aspekt som undersöks i studien är hur välfärdsarbetets omsorgskaraktär påverkade aktionerna och hur konstruktioner av kön/genus tog sig uttryck i dessa.
– Att arbetsnedläggelse i välfärden påverkar människor i behov av vård och omsorg brukar i legala strejker medföra noggrann planering och taktiska avväganden, samt ibland beviljande av dispenser för vissa arbetsgivare. Vilda strejker i industrin å andra sidan, som är de vilda strejker som i huvudsak beforskats, har ofta skett plötsligt, utan förvarning. Det är därför särskilt intressant att undersöka hur de som strejkade vilt i välfärden förhöll sig till ansvaret för patienter, brukare och barn, säger Kristin Linderoth.