Många av de behandlingsmetoder som vi har för psykisk ohälsa idag har vuxit fram parallellt, menar Cecilia Riving. Vissa behandlingstraditioner såsom psykiatri och psykoterapi lever kvar idag, medan så kallad animal magnetism – en lära som utvecklades av den österrikiske läkaren Franz Anton Mesmer och var en föregångare till hypnos – inte följt med in i vår tid.
– Det som jag tycker är värt att lyfta fram är att vi har diskuterat psykisk ohälsa i århundraden, vår tids dilemman är inte nya. Under den här tidsperioden som jag studerat handlade också mycket om relationen mellan behandlare och patient, vilken betydelse behandlaren hade i mötet med patienten och vilken terapeutisk roll det mellanmänskliga mötet hade i sig självt, säger Riving.
Riving pekar särskilt på att man lyfte fram vikten av medmänsklighet och att man skulle besitta egen erfarenhet, vara en god människokännare och en hederlig och pålitlig person.
– Vad jag visar i studien – och detta var man överens om i alla behandlingstraditioner – är förtroendets och auktoritetens stora betydelse för relationen mellan behandlare och patient. Det fanns ett ideal att behandlaren skulle ingjuta förtroende, det ansågs som själva grunden för en lyckad behandling. Inom framför allt psykiatrin skulle läkaren fungera som en sträng men rättvis far.
På flera plan fanns också skillnader mellan behandlingstraditionernas olika uppfattningar om patientrelationen, vilket baserade sig på den vetenskapssyn och sjukdomssyn man hade, i synnerhet om sjukdomen hade psykologisk eller biologisk orsak – var den psykiska ohälsan en följd av miljön eller satt den rent biologiskt i hjärnan?
– Under 1800-talet blev medicinen en allt starkare kraft i samhället och läkarna fick större auktoritet. De läkare som ville ägna sig åt psykoterapi fick dock jobba i motvind, det biomedicinska paradigmet var starkt. Det är det fortfarande. Idag ställs också krav på att behandling ska vara evidensbaserad och att man ska kunna mäta behandlingsframgång. Men en mellanmänsklig relation är svår att mäta. Den konflikt som fanns på 1800-talet mellan ett biologiskt och ett psykologiskt synsätt lever kvar.
Psykiatrin hade en intressant mellanposition under den här tiden, menar Riving. Den sågs som en underdog till den somatiska medicinen, eftersom den inte kunde visa fram vare sig organiska orsaker eller effektiva behandlingar. Men samtidigt såg psykiatrin i sin tur ner på psykoterapin och försökte markera sin status som naturvetenskaplig disciplin. Psykiatrerna jobbade stenhårt för att hitta biologiska orsaker, de var övertygade om att sjukdomen satt i hjärnan.
– Detta är ju något som gäckar oss än idag och därför är det intressant att se hur man valde att förhålla sig till denna osäkerhet i det mellanmänskliga mötet. I praktiken hade psykiatern inte mycket hjälp av naturvetenskapliga teorier. Mycket av behandlingen av psykisk ohälsa bygger ju på en intuitiv kunskap som inte kan läras in, utan patienten måste förstås och ses utifrån sin specifika situation. Vi lever idag i en tid som är väldigt manualiserad. Men psykisk ohälsa kan inte ringas in så enkelt och allt kan inte förstås genom teoretisk kunskap, helt enkelt inte instrumentaliseras. Och redan på 1800-talet resonerade man kring att varje individ ska behandlas utifrån sina egna förutsättningar och att det är tillståndet som är det vägledande.
Riving framhåller att genom att studera det långa tidsperspektivet har hon velat visa på hur olika behandlingstraditioner förhöll sig till och påverkade varandra.
– Det fanns en otrolig nyfikenhet och kunskapstörst under 1800-talet. Nu växte flera av behandlingstraditionerna fram, ur en blandning av olika vetenskapliga teorier, byråkratiska reformer och äldre tiders själavård och socialvård. Hela psykiatrisektorn utvecklades, innan dess fanns inga speciella behandlingsanstalter för psykiskt sjuka i Sverige.
– En lärdom som jag tycker är viktig att ta med sig är att vi har våra rötter. Genom att spåra rötterna så tror jag att vi i bästa fall kan få en större förståelse för hur vi behandlar och förhåller oss till psykisk ohälsa idag. Genom att förstå rötterna och perspektiven ser man också mer ödmjukt på människan och hennes komplexitet. Människan är ett mysterium. Mycket av detta förstod man redan på 1800-talet. Insikter kan gå förlorade utan den tillbakablicken. Man måste inte alltid trampa upp nya vägar.