Varför är läget så spänt just nu?
Detta är en konflikt med rötter som går tillbaka till Sovjetunionens upplösning 1991, och åren omedelbart därefter. Krims och Svartahavsflottans status var en tvistefråga mellan Ukraina och Ryska Federationen sedan 1992. Krim hade status av en autonom republik, först inom den ryska, och efter 1954 i den ukrainska sovjetrepubliken. Överförandet av Krim mellan republikerna var en del av maktkampen efter Stalins död och var starkt ifrågasatt i Ryssland efter 1991. Ukraina har, inte minst jämfört med andra viktiga f.d. sovjetrepubliker som Vityssland/Belarus och Kazakhstan intagit en större självständighet gentemot Moskva redan från 1990-talet. Relationerna mellan Kyiv och Moskva har därför alternerat mellan ganska spänt till nära och vänskapliga, beroende på vilken ukrainsk president som suttit vid makten. Det var stundom spänt under förste presidenten Kravtjuk, normaliserat under Kutjma, för att följas av bottenfrusna relationer under Jusjtjenko after den s.k. oranga revolutionen 2004-2005. 2010 valdes den kandidat som förlorat 2005, Viktor Janukoytj, till president i Ukraina. Ukraina är, tillsammans med Ryssland, Europas mest korrupta länder, men korruptionen under Janukovytj - en dömd postrånare och f.d. fängelsekund - var, även med ukrainska mått extrem. När Janukovytj, efter en viss tvekan, under hösten 2013 valde att avstå ett associationsavtal med EU till förmån för den Rysslandsledda Euroasiatiska unionen ledde detta till stora protester, vilka regeringen sökte kväsa genom undantagslagar och stora inskränkningar av mötes- och yttrandefriheten. Detta ledde i sin tur till våldsamma sammandrabbningar i Kyiv och till blodsutgjutelse, varpå Janukovytj flydde landet och en övergångsregering tillträdde.
Moskva fick igen en ledare i Kyiv som visade självständighet och deklarerade en kurs mot den Euroatlatiska världen; mot EU- och NATO-medlemskap. Båda är oacceptabla för Ryssland, som betraktar NATO som en fientlig organisation och fruktar att ett Ukraina i NATO skulle göra Ryssland i det närmaste omöjligt att försvara. Redan 2014 invaderade Ryssland Ukraina, anslöt, efter en riggad och folkrättsvidrig folkomröstning Krim till Ryska Federationen och har sedan dess bedrivit proxykrigsföring i de två självutropade “folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk. Ukraina, som länge varit splittrat politiskt, må därigenom ha enats, samtidigt som avsaknaden av kontroll över sitt territorium inneburit en frusen konflikt som hindrar landet att kunna integreras institutioner som EU och NATO. Denna frusna konflikt har inte heller gynnat Ryssland, som verkar söka en förändring av status quo. Samtidigt framstår västvärlden svag och splittrad; USA har letts av flera svaga presidenter; sammanbrottet i Afghanistan, turbulensen runt Boris Johnson och Brexit, och en ny, oprövad kansler i Berlin från Gerhard Schröders parti SPD samt en försvagad och ganska ineffektiv president Macron har sannolikt uppmuntrat den ryska statsledningen att ifrågasätta den nuvarande säkerhetsordningen. Det är flera trådar som löper samman i Ukraina.
Vilka uppgifter kan vi lita till/verifiera när det gäller ett eventuellt angrepp?
Ett problem här är att vi vet relativt lite om hur den ryska statsledningen resonerar. De slutliga besluten tas av en mycket begränsad grupp av en handfull män; förutom presidenten själv hans säkerhetsrådgivare, ledningen för säkerhetstjänsten FSB, inrikesministern och möjligen ytterligare någon person. Som forskare har jag inte tillgång till andra källor än de som är öppna. Sekretessen är stor och operativa planer utarbetas i få exemplar, ofta utan modern kontorsteknik, i synnerhet inte ordbehandlare och kopiatorer. Samtidigt finns en tradition av att producera och sprida desinformation.
När Putin i dagarna träffade Olaf Scholtz hävdade han under mötet att det skulle pågå ett folkmord i Donbas, från vilket rysktalande måste skyddas. Det är snarare uppgifter från marken, men även uppgifter från olika säkerhetstjänster vi har att förlita oss på. Ett problem härvidlag är CIAs missledande information för att legitimera ett krig i Irak; overifierade - och som det visade sig ogrundade - påståenden om massförstörelsevapen har underminerat tilltron till flera västliga säkerhetstjänster. Sammanbrottet i Afghanistan, med den kaotiska evakueringen och det följande kaoset har väl heller knappast positivt bidragit till de amerikanska säkerhetstjänsternas rykte.
Vad kan vi vänta oss för händelseutveckling den närmaste tiden tror du?
Just oberäkneligheten i det ryska agerandet är en del av dess styrka. Omvärlden hålls i spänning, och ledare för de västliga demokratier som infört sanktioner mot Ryssland efter 2014 far nu i skytteltrafik till Putins enorma vita sexmetersbord i Kreml. Detta är knappast ett sällskap de velat synas i. Ryssland, framstår det som, håller i taktpinnen för stunden. Samtidigt är det mycket dyrt och omständligt att hålla 130,000 man i fält. Rapporter om att blodbanker skulle flyttats till trupperna skulle kunna antyda att något är i görningen, liksom uppgifter om att trupper intagit stridsberedskap. Det är svårt att spekulera om vad syftet är. Ukraina är över 600,000 kvadratkilometer stort; 130,000-150,000 män skulle innebära en soldat per 4-4,5 kvadratkilometer.
En invasion av hela landet framstår inte sannolikt. Inte heller kan Ryssland tro att de skulle kunna ha vetorätt över t ex Sveriges utrikespolitiska val. Samtidigt uppmanar statsduman, det ryska underhuset till att erkänna de självutropade “folkrepublikerna” Luhansk och Donetsk. Det rapporteras om att Scholtz förberett ett skriftligt dokument att Ukraina inte skall komma med i NATO. En möjlighet är att Ryssland, genom sitt vapenskrammel söker åstadkomma ett framskjutande av sina positioner, såsom en mer permanent och markant militär närvaro i Belarus. För land som av Obama karaktäriserades som en regional makt är det naturligtvis en delseger redan att västledarna far i skytteltrafik till den ryske presidenten. Som historiker som arbetar med öppna källor kan jag inte på något sätt jämföra mina källmaterial med NSA, CIA och övriga västländers information.
Det kan vara nyttigt att påminna sig att även dessa har begränsningar; uppenbarligen förutsåg dessa varken Kabuls fall eller stormningen av Kapitolium. Inte heller fann de några massförstörelsevapen i Irak. Historikern arbetar som regel med tillgängliga material, och långsamt. Inga regimer varar för evigt; när klassificeringarna släpps kommer vi kunna kunna rekonstruera en betydande del av både beslutsfattandet och dess konsekvenser.
Läs mer om Per-Anders Rudlings forskning (länk till presentationssida)