Variationen på de så kallade trolldomsbrotten kunde vara stor. Det kunde exempelvis röra sig om att förfärdiga magiska djur, eller få dem av en demon, varefter man med djurets hjälp stal mjölk från grannens kor.
– Detta var en vanlig anklagelse i Sverige. Men det förekom också anklagelser om att man gjort folk sjuka på magiskt vis, eller att man använt sig av kärleksmagi - exempelvis att ha fått någon att bli förälskad, eller förbannat en rival med en trollformel som orsakade impotens, säger Dick Harrison.
Majoriteten av de som avrättades under den här tiden var kvinnor. Varför det var just övervägande kvinnor vet man inte helt säkert.
– Det står klart att det blev ett genuskodat brott. På Island var det manligt genuskodat - nästan alla anklagade var män - medan det i Tyskland, Sverige och många andra länder främst var kvinnor som anklagades. I Östeuropa, t.ex. Baltikum och Ryssland, var det mer jämnt fördelat mellan könen. Folk förknippade helt enkelt magiutövande med könskategorier, och dessa uppfattningar delades av alla i samhället. Påfallande många av de kvinnor som anklagades för häxeri blev således anklagade av andra kvinnor.
Hur kunde dessa idéer och denna samhällsutveckling få så bred spridning under lång tid?
– Det berodde på en kombination av lärda och folkliga attityder som korsbefruktade varandra mellan 1300-talet och 1500-talet. Enkelt uttryckt lärde sig vanligt folk vad de lärda kyrkliga auktoriteterna tänkte om "det förbjudna". Detta samtidigt som kyrkans och kungamaktens män lärde sig mer om folktro och försökte förstå sig på den. I denna dialog formades en rädsla för trolldom och häxeri som båda parter delade, och som man kunde använda den tidigmoderna statsmaktens juridiska arenor för att hantera.
Ondskans tid: Om trolldom och häxeri, ges ut av Historiska media 2022.