|
Fråga Hej
Hur troligt skulle det kunna vara att "Anna av Kiev", när hon var drottning, träffade och råkade växla några ord med "Vilhelm Erövraren" före 1066 och /eller efter.
Vad kan de då ha pratat om, samtida eller gamla släktingar?
Undrar
Staffan Kvist
Staffan Kvist (77 år) - 2021-01-24 14:21:23
Svar I teorin är det fullt möjligt att de träffades, men i praktiken är det osannolikt. Anna (som egentligen hette Ingegerd Olofsdotter och kom från Sverige) bodde ju vid Dnepr i dagens Ukraina och var till åren kommen när Vilhelm började agera politiskt. Vilhelm bodde i Normandie, långt bort i Västeuropa.
Om de mot all förmodan träffades lär de inte ha haft svårt att hitta samtalsämnen. De var båda besläktade med stora delar av Nordeuropas kungliga aristokrati och hade antagligen velat utbyta tankar om de kungar och drottningar som intrigerade mot varandra vid Nordsjön och Östersjön.
2021-02-04 11:00:37 - DH
|
|
Fråga Hej! Då Johan (III) var prins, så var han hertig av storhertigdömet Finland (1500-t). Då Finland togs från Sverige för att bli ryskt under 1800-talets början, var Finland också ett storhertigdöme, men, hur var det emellan dessa två perioder? Alltså hur var det mellan 1500-t och i början av 1800-t? I Sverige försvann hertigdömena med Vasaätten för att återinföras av Gustaf III på 1700-talet. Så, var Finland under detta tidsspann ett hertigdöme? Ett storhertigdöme eller något annat?
Mvh Andreas
Andreas (27 år) - 2021-01-21 19:54:08
Svar Från och med Johan III:s tid ingick den finska storfurstetiteln i den svenska kungliga titulaturen, ända till 1700-talet. Tsar Alexander övertog alltså äldre svensk praxis.
2021-01-29 10:30:35 - DH
|
|
Fråga Vad dog Drottning Christina av?
Birgitta (83 år) - 2021-01-15 17:59:08
Svar Det enkla svaret är att vi inte vet, mer än att åldern tog ut sin rätt och hon till slut föll offer för en kortvarig sjukdom.
I en beskrivning av Kristina från mitten av 1680-talet skildras hon som ”mycket liten, mycket fetlagd och satt […] leende uppsyn, mycket förekommande sätt […] som kostymering en åtsittande manlig rock av svart satin, som räcker till knäna. […] Ett bälte över livrocken, som hårt klämmer in magen och låter dess rundning mäktigt framträda.” Några år senare försämrades hälsan avsevärt. Den 13 februari 1689 var Kristina så sjuk att hon tog sista smörjelsen och skrev sitt testamente, daterat den 1 mars. Därefter inträdde en förbättring, men den var kortvarig. Under långa perioder låg hon medvetslös, och på förmiddagen den 19 april avled hon, efter att kardinal Azzolino en längre tid vakat vid hennes sida.
2021-01-19 11:39:39 - DH
|
|
Fråga Tittar man på gamla målningar på kungar, drottningar mm så har de ungefär samma utseende. Utstående ögon, långa raka näsor och liten mun. Såg alla så snarlika varandra?
Lena (50 år) - 2021-01-07 16:59:59
Svar Ja, ofta gjorde de det - i synnerhet om de var besläktade med huset Habsburg, vars ständiga kusinäktenskap resulterade i en degenererande inavel som är lätt att iaktta på porträtten.
Dock: i många fall rörde det sig inte om genetiskt betingad släktskap utan om mode, både konstnärligt mode (konstnärerna hade i uppdrag att avbilda sina objekt enligt fastställda mönster) och personligt mode (skägg, frisyrer m.m. var underkastade internationella trender, med följd att alla kungligheter avbildades på likartat vis).
2021-02-04 11:03:43 - DH
|
|
Fråga När den sista habsburgkejsaren Karl med familj gick i landsflyk efter det första världskriget kan man tycka att de blev illa behandlade. Deras förmögenhet beslagtogs, barnen skildes från föräldrarna och de tvingades leva ganska anspråkslöst (allt är relativt).
Karl var väl inte den största krigsförbrytare.
Fanns det hos segrarna något syfte med förnedringen?
Eskil (81 år) - 2021-01-03 20:48:51
Svar Framför allt handlade det om att göra brottet mot Österrike-Ungerns kejsardöme slutgiltigt och effektivt. Det fick inte finnas några möjligheter för Karl att återta tronen.
Viktigt att bära i minnet är att Karl vägrade abdikera och följaktligen fortsatte att betrakta sig som legitim härskare i det gamla habsburgska imperiet även efter att det hade fallit samman som en följd av första världskriget. Först levde han i landsflykt i Schweiz, men 1921 gjorde han två allvarligt menade ansträngningar att erkännas som kung i Ungern – som formellt sett hade förblivit en monarki – vilka slutade med fiasko. Huvudskälet var att Ungerns starke man, amiral Miklós Horthy, vägrade att stödja honom, antagligen eftersom han ansåg det monarkistiska restaurationsförsöket realpolitiskt omöjligt. Slutligen deporterades Karl till Madeira, där han insjuknade i lunginflammation och avled 1922, vid 34 års ålder.
Men det var bara början på historien. Karl har gjort en fenomenal postum comeback i egenskap av potentiellt helgon. Eftersom han bevisligen var en from katolik som gjorde det lilla han kunde för att dra ut Österrike-Ungern ur kriget långt innan det avslutades blev han på 1940- och 1950-talen föremål för en kampanj, som syftade till att kanonisera honom. Formellt öppnades processen 1954, och under Johannes Paulus II:s pontifikat nåddes en betydande framgång när påven den 3 oktober 2004 beatificerade (”saligförklarade”) Karl. Beatificering är det sista steget före slutlig helgonförklaring och innebär att katolska kyrkan har slagit fast att personen ifråga är helig hos Gud och kan ta emot människors förböner.
Arbetet på att göra Karl till Sankt Karl fortsätter. I januari 2008 nåddes ytterligare en nivå genom att katolska kyrkan accepterade ett nytt officiellt mirakel, som Karl sägs ha utfört när en grupp katoliker i Louisiana bad honom om hjälp när en av deras väninnor låg sjuk.
2021-01-19 11:47:19 - DH
|
|
Fråga Varför har judarna alltid varit så illa omtyckta?
Anders (56 år) - 2020-12-28 16:28:36
Svar Ytterst handlar det om att judarna har varit en minoritetsgrupp som skilt sig från mängden genom sin religion och sin etniska sammanhållning, något som har provocerat omgivningen i över 2000 år.
Om vi studerar de stereotypiska uppfattningar av juden som karaktär och judarna som folkgrupp, som ofta hamnar i fokus för antisemitismen (till exempel girighet), finner vi att de har successivt byggts upp under minst två millennier av antijudiska skriftställares verksamhet. Vissa uppfattningar kan beläggas redan under antiken. Romerska författare som Tacitus och Juvenalis kritiserade judiska sedvanor och religiösa bruk, exempelvis förbudet mot svinkött, och det förekom att man anklagade judarna för att vara ett särskilt farligt folk som hatade alla andra folk. Det senare har varit en antisemitisk standardanklagelse, med mängder av konspirationsteoretiska variationer, ända in i modern tid (se bara på Sions Vises protokoll och andra förfalskade skrifter som har anspelat på judiska försök att ta över världen – de var legio även på 1300-talet). Det är fullt möjligt att vissa antisemitiska inslag fanns långt före Kristi födelse, till exempel hos de seleukidiska härskare som bekämpade mackabéerna, men här tvingas vi i regel endast sätta vår lit till Gamla testamentets tendentiösa skrifter, vilket försvårar forskningen.
Om vi nöjer oss med utvecklingen efter antiken står det helt klart att de antisemitiska argumenten har ökat i kraft och omfång ju starkare och mer organiserade de övriga religionerna har blivit. Efter det att romarriket antagit kristendomen som statsreligion ökade diskrimineringen mot judarna betydligt (förbud mot att inneha statliga ämbeten, attacker mot synagogor, etc.). Liknande strömningar är belagda i de tidigmedeltida kungarikena i Västeuropa. Allra värst var situationen i det visigotiska Spanien under 600-talet och början av 700-talet. Under kung Reccesvint (649–672) frångick den visigotiska centralmakten sin tidigare taktik att enbart avskärma och försvaga judarna. Firandet av den judiska påskhögtiden förbjöds, liksom judiska bröllopsceremonier, omskärelse och specifika judiska regler rörande livsmedel. Judar miste rätten att inleda juridiska processer mot kristna. Det nionde toledanska kyrkomötet år 654 ålade judar som blivit döpta att tillbringa samtliga kristna helgdagar samt de judiska helgdagar de firat före sin omvändelse tillsammans med sin lokale biskop. Man litade inte på att de verkligen blivit kristna i själ och hjärta. Från att ha angripit judarna enbart i deras egenskap av religiösa avvikare började lagarna nu motiveras av en fruktan, ett underliggande hat, mot judar såsom medlemmar av en främmande, fientlig ras. Under kung Ervig (680–687) förbjöds alla judiska ritualer överhuvudtaget, även sabbaten. Judar på resa ålades att registrera sig hos biskopen i trakten. Under Egica (687–702) gick visigoterna ännu längre. I november 694 stiftade kungen och biskoparna en lag om att alla judar utom de som hade turen att leva i Septimanien (den militärt utsatta gränsprovinsen norr om Pyrenéerna) skulle försättas i slaveri. Varför? Förutom standardanklagelser om judarnas allmänna skurkaktighet förekom idén att det fanns en judisk världssammansvärjning mot de kristna. Rykten om judiska revolter i ”andra delar av världen” togs som belägg för denna gigantiska konspiration.
Generellt sett har judarna behandlats bättre i islamiska länder, men även där är det lätt att finna länkar mellan religiösa och ideologiska renlärighetsoffensiver och förföljelser av judar. Det almohadiska Spanien under 1100-talets andra hälft är ett dystert exempel.
Den specifika västerländska antisemitism som 1800-talets rasbiologer kunde knyta an till utvecklades successivt mellan 1000-talet och 1500-talet. Den fick näring av korstågen, som ofta hade en antisemitisk slagsida (judar i Europa angreps samtidigt som andra krigare for till Heliga landet), och av jakten på syndabockar under digerdödens era. Åren 1349 och 1350 organiserades veritabla utrotningskampanjer mot judar i nuvarande Schweiz och västra Tyskland, med tortyr, inspärrningar i nyuppförda lägerbyggnader, masskremeringar och propagandaskrifter som leder tankarna till Tredje riket. Dessa tankar nådde även till Gotland, men i brist på verkliga judar (det bodde inga på ön) brände man istället kristna, i synnerhet stockholmare, som man misstänkte hade mutats av judarna att sprida pesten, och som erkände efter tortyr. I Spanien uppkom på 1400-talet idén att judarna inte hade rent blod utan tillhörde en lägre grupp människor. Denna tanke på ”det rena blodet ” (sp. limpieza de sangre) skulle sedan utgöra en av hörnstenarna i utvecklingen av antisemitism som en raslära.
I nästa skede av antisemitismens utveckling, under 1800-talet, förenades de gamla fördomarna med rasbiologiskt och socialdarwinistiskt tänkande - men att gå in på detta skulle kräva alldeles för mycket tid och utrymme i detta svar.
2021-01-19 11:44:59 - DH
|
|
Fråga Rom grundades ju 753 f Kr. Alexander den Store levde på 300-talet före Kristus. Finns det någon känd anledning till varför Erövraren Alexander INTE försökte erövra (det unga) Rom?
Adam (49 år) - 2020-12-26 14:09:56
Svar Det enkla svaret är att han inte hann. Alexanders stora krigståg mot det persiska riket, som slutade med att detta erövrades, följdes omedelbart av att han själv dog i Babylon. Det är fullt möjligt att han, om han fått leva längre, hade vänt sig västerut mot länder vid Medelhavet - men att spekulera om detta är fåfängt.
2021-01-19 11:48:41 - DH
|
|
Fråga Jag har just läst en biografi över kejsar Augustus. Där fick jag veta att senatshuset i det gamla Rom pryddes av en bevingad segergudinna ovanpå en jordglob. Jag trodde att man på den här tiden trodde att jorden var platt! När blev det, så att säga, allmänt känt att jorden var rund och inte platt?
Tommy (69 år) - 2020-12-18 12:58:19
Svar Ett av de vanligaste fel vi gör när vi visualiserar forna tiders människor är vår bestämda uppfattning att de trodde att jorden var platt. När vi är barn får vi (i alla fall de flesta av oss) veta att folk förr var okunniga om jordklotets sfäriskhet. Man trodde, får vi veta, att jorden var platt som en pannkaka och att man kunde trilla nedför stupet om man seglade för långt.
Detta är helt fel. Visst, en och annan knasboll, fanatiker eller alltför fritt tänkande filosof har trott – och tror fortfarande, dessvärre – att jorden är platt. Men dessa personer har, såvitt vi vet, aldrig utgjort mer än en liten minoritet. De enda framträdande förespråkarna för plattheten under antiken och medeltiden var nordafrikanen Firmianus Lactantius, ca 300 e.Kr., och greken Kosmas Indikopleustes (500-talet), men ingen av dem hade något större inflytande på omvärlden i just denna fråga. Av de personer som har uttalat sig i ämnet, allt sedan Aristoteles generation på 300-talet f.Kr., har den absoluta majoriteten varit helt övertygad om att jorden är sfäriskt formad, det vill säga som ett klot. Det de lärde har bråkat om har snarare varit hur stor sfären är, hur lång ekvatorns omkrets är, hur stor Atlantens vattenyta är, och så vidare. Här har åsikterna gått vitt isär, men debattörerna har varit rörande eniga om sfäriskheten som sådan. Uppfattningen var grundad i astronomiska observationer, hävdvunnen antik kunskap och vardaglig erfarenhet, inte minst från sjöresor.
Den som vill finna belägg för detta kan vända sig till vilken medeltida encyklopedi som helst. Gå till Thomas av Cantimpré eller Vincent av Beauvais. Eller botanisera i den astronomiska litteraturen, till exempel i Johannes av Sacroboscos Liber de sphaera från tidigt 1200-tal. Eller vänd er till den folkspråkliga litteraturen, exempelvis L’image du Monde av Gautier de Metz (1240-talet) och Mainauer Naturlehre (även den från 1200-talet). När det gäller ekvatorns omkrets beräknades denna någorlunda korrekt redan på 200-talet f.Kr. av Eratosthenes av Alexandria. Eratosthenes beräknade längden till 39 690 kilometer. Idag menar vi att den är ca 40 000 kilometer.
Men om bevisen för att folk har trott att jorden är rund är så många och vältaliga under mer än ett millennium av mänsklig skriftlig verksamhet, varför har man då inbillat sig att folk trodde att jorden var platt? Svaret är att söka i den nedsvärtning av medeltiden som inleddes under renässansen och kulminerade under upplysningstidens 1700-tal. Europeiska lärde excellerade i att demonstrera tidigare generationers allmänna dumhet. Mängder av argument kom i bruk, och därmed blandade man inte sällan ihop medeltida akademiska tvistefrågor med varandra. Ett exempel är debatten om huruvida det verkligen bodde folk söder om ekvatorn, en brännande fråga vid de medeltida akademierna. Dubierna om folk söder om ekvatorn kunde lätt, för en renässans- och upplysningsmänniska, byggas ut med påhittade dubier om jordens sfäriskhet. Lägg därtill de medeltida didaktiska världskartorna, mappaemundi, som endast var avsedda att visa landmassor (och som alltid var platta). Utan kunskap om den idémässiga poängen med dessa kartor var det lätt att missförstå dem och inbilla sig att medeltidsmänniskorna verkligen trodde att jorden var platt.
2021-01-19 11:52:03 - DH
|
|
Fråga Jag har en fråga om Karl XI, som efter att han blivit myndig genomförde reduktionen och förmyndarräfsten. Men varifrån fick han makt att driva igenom dessa och bryta högadelns och de tidigare förmyndarnas makt? Högadeln gick väl inte frivilligt med på detta?
Joachim (77 år) - 2020-11-27 21:37:09
Svar Nej, det gjorde högadeln verkligen inte. Orsaken var "skånska kriget" 1675-1679, under vilket den svenska riksmakten koncentrerades till Karl XI och hans fältkansli, med män som Johan Gyllenstierna. Det blev rutin att Sverige styrdes som en militärdiktatur, och efter att freden slutits arbetade Karl XI och hans rådgivare hårt för att permanenta detta tillstånd. De utnyttjade de ofrälse ståndens djupa missnöje över adeln och förmyndarnas misslyckade utrikespolitik till att trumfa igenom enväldet på 1680 års riksdag.
2020-12-11 13:51:52 - DH
|
|
Fråga Varför stred Japan på Tysklands sida i andra världskriget?
Ali (17 år) - 2020-11-26 19:43:09
Svar Japan hade tidigare varit nära allierat med Storbritannien, inte minst under första världskriget, men under mellankrigstiden hade denna allians spruckit. Istället hade Japan blivit indraget i kriget mot Chiang Kai-sheks Kina, där de japanska generalerna sett stora möjligheter till expansion. Dessutom lockades man av expansion i de sydöstasiatiska kolonierna, som i samtliga fall tillhörde västmakterna (Tyskland hade inga kolonier kvar eftersom Japan och Storbritannien redan tagit dem). Allt detta gjorde att Japan kom att inta en fientlig hållning mot västmakterna. Det som avgjorde vägvalet var dock att USA, med flera länder, intervenerade på Kinas sida och blockerade för krigsnödvändig japansk handel. Till slut fick krigsledningen i Tokyo nog och beslöt sig för det stora vågspelet - att slå ut USA:s flotta genom Pearl Harbor-attacken. Resten är historia.
2020-12-11 13:55:23 - DH
|
