Sök bland frågor
|
Fråga Det gäller Britannien under och efter Rom. Thomas (61 år) - 2020-04-15 13:08:31 Svar Britterna i gemen tycks inte ha romaniserats. De uppror som gjordes mot Rom var inte "romerska" i betydelsen brittisk-romerska utan emanerade från de romerska legioner som stationerats i Britannien. I övrigt levde den gamla strukturen vidare, vilket framgår av att Britannien på 400-talet, efter att romarna lämnat ön, snabbt sönderföll i så kallade civitates, vilka motsvarade de gamla stammarnas områden. I vissa fall har vi belägg för att man också använde de gamla stambeteckningarna, som i fallet med riket Dumnonia i Cornwall och Devon.
Kristnandet av Britannien var långt gången när det romerska riket kollapsade, och religionen överlevde i flera av de nya keltiskspråkiga kungarikena, till exempel i Dumnonia och Gwynedd. Däremot försvann den från hela det område som anglosaxarna tog över, där det krävdes nya missionsvågor på 600-talet för att kristendomen skulle ha en chans att breda ut sig på nytt. 2020-04-29 11:20:24 - DH |
|
Fråga Hej! Amanda (26 år) - 2020-04-11 23:41:59 Svar Frågan är faktiskt omöjlig att besvara, av det enkla skälet att människan har varit beroende av vatten sedan hon började existera, och därför rimligen måste ha lärt sig att gräva brunnar i ett mycket tidigt skede, för hundratusentals år sedan (eller ännu tidigare). Med största sannolikhet upptäckte man att det finns naturligt förekommande vatten under jorden genom att iaktta de källor som väller fram här och där i naturen. Under de senaste seklerna har man gärna påstått att dessa källor är gamla medeltida källor, som upptäcktes när de förknippades med helgon (t.ex.: ett helgon skall ha dött martyrdöden, och där sprang det upp en källa till gudomligt tecken på att hon eller han är helig), men när källorna undersöks närmare visar det sig att människorna har känt till dem långt före medeltiden. Alltså: först upptäckte våra förfäder källorna. Därefter bestämde de sig för att hjälpa naturen på traven och locka fram källor själva, vilket innebar att de började gräva brunnar. 2020-05-21 06:35:13 - DH |
|
Fråga Förr i tiden fick personer i Sverige efternamn genom sin pappas namn+son/dotter. Vad hände om det inte fanns någon pappa med i bilden? Fick man istället sin mammas namn+son/dotter, eller fick man efternamn efter någon annan man i hushållet? Tilda (20 år) - 2020-04-10 17:08:08 Svar I regel visste man namnet på fadern, varför det nästan alltid är detta namn som dyker upp i kyrkböcker och andra källor. Men undantag fanns. Vi har exempel redan på vikingatiden - som i fallet med den danske kungen Sven Estridsson - som visar att man mycket väl kunde utgå från moderns namn om detta var förenat med status. 2020-04-29 11:44:03 - DH |
|
Fråga Jag undrar varför Nazityskland aldrig valde att invadera Schweiz under andra världskriget, trots att landet var omringat av tyskarna redan. Vilgot (25 år) - 2020-04-08 09:47:42 Svar Det enkla svaret är att man inte behövde göra det, lika lite som man behövde invadera Sverige. Tyskland förde inte krig mot hela Europa för att erövra så många länder som möjligt utan bara mot de länder som man uppfattade som konkreta fiender eller som strategiskt viktiga områden, vilka måste antingen besättas (som i fallet med Danmark) eller betvingas (som i fallet med Frankrike och Storbritannien). Vissa erövringar var inte planerade, och man hade gärna sluppit dem helt och hållet, som i fallet med Jugoslavien och Grekland; att Balkanfälttåget ägde rum berodde i stor utsträckning på att man tvungen att hjälpa Mussolini, som dragits in i ett misslyckat krig mot Grekland. Hitlers huvudfiende var hela tiden Sovjetunionen, och det var dit man försökte kanalisera så många långsiktigt aktiva truppstyrkor som möjligt. Att i detta läge avdela styrkor till att ockupera ofarliga, icke-fientliga och strategiskt tämligen ointressanta stater som Schweiz och Sverige var föga tillrådligt. 2020-04-29 11:44:23 - DH |
|
Fråga Var den industriella revolutionen moraliskt korrekt? Gustash (17 år) - 2020-03-31 14:50:15 Svar Frågan är svår att besvara. De som var inblandade i processen var mer intresserade av att tjäna pengar och rationalisera verksamheten än att vara moraliska. I ett senare skede uppkom dock allvarliga tvivel på att man slagit in på rätt väg, varför vissa industriägare satte i system att söka förbättra verksamheten vid sina industrier. Ett klassiskt exempel är Robert Owens verksamhet i skotska New Lanark i början av 1800-talet. Frågan är lättare att besvara om vi vänder blicken mot bönderna och arbetarna. I deras ögon var hela fabrikssystemet svårbegripligt och omoraliskt. Den vanliga bondefamiljen ville arbeta tillsammans, i ett arbetslag, och bara göra så mycket jobb som behövdes för att det skulle gå runt ekonomiskt. Att splittras upp i olika arbetsmoment för att maximera chefens profit - det var väsensfrämmande för många människor i industrialismens barndom. 2020-04-29 11:43:07 - DH |
|
Fråga Vilka motgångar har marxismen stött på ur ett historiskt perspektiv? Ella (18 år) - 2020-03-26 13:31:31 Svar Den här typen av fråga är alldeles för stor för att kunna besvaras i detta lilla forum, eftersom svaret egentligen kräver en genomgång av hela 1900-talshistorien. Så mycket står dock klart att den framtidsprognos som marxismen lanserat, med övergången från kapitalism till socialism som mer eller mindre förutbestämd, har visat sig vara fullständigt felaktig. 2020-03-26 13:53:34 - DH |
|
Fråga Jag försöker att fastställa vem och när minnesstenen vid Drottningkällan i Taxinge, Nykvarns kommun, restes. (Stenen finns beskriven på Wikipedia). Enl. språkforskare vid Uppsala universitet tyder språket på stenen på 1600-talet, möjligen tidigt 1700. RAÄ har inte uppgifter som jag söker. Sören (77 år) - 2020-03-25 19:19:43 Svar Stenen återberättar en lokal skröna om att Katarina Jagellonica, hertig Johans (den blivande Johan III:s) hustru skulle ha hämtat vatten ur källan när familjen var fängslad på Gripsholms slott. Jag har förgäves sökt få fram uppgifter om hur gammal stenen är, men det står helt klart att den måste ha rests lång tid efter händelserna. Av språket att döma skulle jag också säga att texten (som idag är renoverad och ser påfallande färsk ut) tillkom på 1600-talet eller i början av 1700.talet. 2020-03-26 13:50:32 - DH |
|
Fråga Jag läste en bok av Australisk historiker som påstod att Hitler och Ludvig Wittgenstein under skolåren i Linz i Österrike var betydligt mer bekanta med varandra än man tidigare trott. Den här historikern trodde detta skulle visa sig när dokument från en psykolog vid namn Adler blev offentliga 100 år efter hans död (tror jag det var). Jag tror det var någon början av 2000 talet som detta skulle inträffa. Wittgenstein gick i psykoanalys hos Adler och om han var bekant med Hitler skulle han ha kunnat nämna något om detta då. Men hur gick det med detta? Tommy (68 år) - 2020-03-25 11:24:39 Svar Svaret är att inget nytt har kommit fram. Allt tyder på att Hitler och Wittgenstein inte påverkade varandra nämnvärt, troligen inte ens kände varandra (mer än synnerligen ytligt, när de var unga). Visserligen gick pojkarna i samma skola (realskolan i Linz), men inte i samma årskurs. Wittgenstein gick två klasser högre upp trots att de var jämnåriga; Hitler var tvungen att gå om en årskurs medan Wittgenstein flyttades upp en årskurs i förväg.
Att det likväl cirkulerar rykten om att den blivande diktatorn och den blivande filosofen var bekanta beror på boken The Jew of Linz, skriven av Kimberley Cornish, som publicerades 1998. Här lanseras tesen att Hitler lärde sig att avsky Wittgenstein och att detta utgjorde grunden för hans sedermera lika välkända som förödande antisemitism. Cornish hävdar också att Wittgenstein, förutom att vara filosof, blev kommunistisk spion och spelade en nyckelroll i överförandet av hemlig information från Storbritannien till Sovjetunionen under andra världskriget.
Dessvärre är boken, historiskt sett, inget vidare. Det enda egentliga belägget för att de båda skolpojkarna skall ha känt varandra är ett fotografi från 1901, där den unge Hitler finns med. Cornishs försök att identifiera en annan pojke på bilden som Wittgenstein är dock, menar nästan alla bedömare, felaktigt. Wittgenstein gick inte ens på skolan vid tiden för fotografiets tagande utan anlände först 1903. Dessutom var Wittgenstein inte jude utan katolik (man får söka sig två generationer bakåt för att hitta judiska anfäder). Inte heller Cornishs märkliga idéer om att Wittgenstein skulle ha varit en sovjetisk toppagent kan beläggas, trots att vi numera har tillgång en hel del arkivmaterial från det gamla Sovjetunionen och vet åtskilligt om spioneriet. Kort sagt, boken är ett vetenskapligt falsarium. 2020-03-26 13:40:11 - DH |
|
Fråga Hej igen, ser att min senaste fråga faktiskt kommenterar ett svar givet till Åsa (54 år) - 2008-11-11 15:21:08 som frågar efter Afrikas skrivna historia. Tomas (61 år) - 2020-03-23 21:45:29 Svar Det är helt korrekt att muntliga traditioner, vilka fram till nedtecknandet på 1800-talet fördes vidare genom berättarkulturen, har tvingat oss att delvis skriva om historien för många folk utanför Europa. Jag kan ge ett konkret exempel från min egen inläsning av forskning om västafrikanskt slaveri: de krig och plundringar som härskarna i Kano hyllades för i muntliga traditioner.
Kano ligger i Hausaland i Nigeria. Hausaland utmärkte sig tidigt, med afrikanska mått mätt, för en hög grad av urbanisering och stadskultur. Staden Kano är belagd redan på 1200-talet. Bland övriga stadsstater, vanligtvis regerade av monarker, kan nämnas Daura, Katsina, Zaria och Gobir. På 1300-talet infördes islam västerifrån via köpmän från Mali. Förutom specialiteterna tyg och läder exporterade Hausaland slavar, en vara som växte kraftigt i ekonomisk betydelse på 1400- och 1500-talen. Slavekonomins expansion kan studeras i Kanokrönikan (taariihiin kano). Det bevarade manuskriptet härstammar från 1890-talet och behandlar 48 kungar med titeln sarki från och med rikets grundare Bagaudaa på 1000-talet till Muhammed Bello, som regerade till 1892. Sannolikt baseras manuskriptet på en tidigare nedtecknad krönika, skriven av en nordafrikan som bosatt sig i Kano och utgått från muntlig tradition i sitt arbete.
Första gången slavar nämns i skriften är i redogörelsen för Tsamias regeringstid åren 1307–1343. Hedningarna i staden och dess omland uppges ha skänkt Tsamia 200 slavar i tribut (en tribut som Tsamia för övrigt tackade nej till). Sådana överlämnanden av ofria var uppenbarligen legio. Om krigarkungen Kanajeji (1390–1410) berättas: ”Han levde knappast alls i Kano, utan förhärjade landet däromkring och erövrade städerna. Han levde för en tid nära Gijas klippa. Han sände bud till Kwararafafolket och frågade dem varför de inte erlade tribut till honom. De gav honom 200 slavar. Sedan återvände han till Kano och fortsatte att sända hästar till Kwararafafolket medan de sände honom slavar.” Efter ett lyckosamt krig mot ett annat grannfolk står det: ”Invånarna, oförmögna att bruka sin jord, svältes till underkastelse och tvingades kapitulera. De gav honom tusen manliga slavar och tusen slavinnor, samt deras barn. Sedan slöt man fred.”
Den här typen av notiser är legio i Kanokrönikan, och de blir allt fler ju längre fram vi i tiden vi blickar. Omkring 1450 uppges Galadima Daudu, en hög ämbetsman, ha fört krig i söder och varje månad ha sänt 1 000 slavar till hemstaden. Långt ifrån alla nådde dock fram till Kano. Under återfärden lät Galadima Daudu bygga städer och lämna kvar hundratals slavar för att befolka dem. Huruvida krönikan är korrekt i att det var just Galadima Daudu som gjorde detta vid just detta tillfälle är omöjligt att verifiera, men det är oomtvistat att den här typen av städer och byar med slavbefolkning blev allt vanligare under epoken ifråga. 2020-03-24 14:45:26 - DH |
|
Fråga När Europa i sin helhet började kallas Europa? Jag kan historien hur det började men hittar ingenstans när namnet för själva kontinenten Europa blev officiellt. Mario (33 år) - 2020-03-19 07:44:57 Svar Först något om namnet. I grekisk mytologi är Europa (grek. Europe) en fenikisk prinsessa, som förekommer i en känd historia med Zeus i rollen som förförare (han förvandlar sig till en tjur och för bort henne, som i Carl Milles kända skulptur på Stora torget i Halmstad). Hon blev senare den första drottningen av Kreta och mor till kung Minos. Europas namn innehåller grekiska ord som i svensk översättning betyder ”bred” och ”anlete”/”blick”, vilket ger den samlade betydelsen ”bredblickande” eller ”vittseende”. Om namnet i själva verket stammar från semitiska språk, och lånats in i grekiskan, är betydelsen snarare ”solnedgång”, som i akkadiskans erebu och fenikiskans ereb (”kväll”, ”väster”), med betydelsen ”solnedgångens land”. Men allt detta är gissningar.
Första gången termen användes om geografiska fenomen, i den grekiska formen Europe, är i en homerisk hymn, tillägnad guden Apollon, syftande på Egeiska havets västkust i dagens Grekland. Namnet till trots är de homeriska hymnerna inte skrivna av Homeros på 700-talet utan tillkom på 600-talet och 500-talet f.Kr. Författarna är okända till namnet. I nästa skede, senast på 500-talet f.Kr., började grekiska skribenter använda termen om den landmassa som ligger väster om Asien, med Egeiska havet och floden Phasis (dagens Rioni) i Georgien som gräns. På 400-talet f.Kr. definierade historieskrivaren Herodotos den av honom kända världen såsom bestående av tre delar: Libyen (Afrika), Asien och Europa.
Under de sekler som följde bestod konceptet, men gränsen mellan Asien och Europa försköts västerut till floden Don, vilket romarna accepterade som den auktoritativa utgångspunkten för övergripande geografiska världsindelningar. Väl att märka kunde termen också brukas i inskränkt betydelse. Under senantiken var således Europa också beteckning på en romersk provins som närmast motsvarade dagens europeiska Turkiet. På 800-talet fick Europa-termen dessutom en kulturell och religiös innebörd, i och med att västeuropeiska lärde inom ramen för den karolingiska renässansen valde att applicera den på sin egen del av världen, i kontrast mot den grekisk-ortodoxa kultursfären i öster. Därefter var Europatermen allmänt känd och använd av utbildat folk i Väst- och Centraleuropa.
Dagens europeiska gränser slogs fast på 1700-talet, bland annat på initiativ av den svenske forskaren Philip Johan von Strahlenberg (1676–1747). Som karolinsk krigsfånge i Ryssland mellan 1711 och 1721 ägnade han stor möda åt att utforska Sibirien, och när han kommit tillbaka till Stockholm publicerade han 1730 resultatet av sina mödor i boken Das Nord- und Ostlische Theil von Europa und Asien, som även innehöll nya kartor av Ryssland. Boken blev en succé som översattes till flera språk. Den för framtiden viktigaste följden var att Strahlenbergs förslag till omdefinition av Europa slog igenom på bred front. Strahlenberg förflyttade gränsen mellan världsdelarna från Don till Uralbergen, en omdefiniering som gäller än idag. (Som kuriosa kan nämnas att Strahlenberg har fått en asteroid (nr. 15766) uppkallad efter sig.) Förändringen var synnerligen uppskattad av regimen i Sankt Petersburg, som sedan en tid hade pläderat för att Ryssland låg i Europa och inte i Asien. 2020-03-25 05:55:45 - DH |